Sitter nöjd efter middagen och pratar med maken. Konstigt det här med anpassningen till att det bara är vi två. Jag är HELT nöjd med att lunka här, fixa med smågrejer, baka, laga mat, sola lite, åka på små utflykter. Och det är Jocke med. Har jag nu förstått. Av någon anledning så tar jag ansvar för att vi två ska ha det bra även om det skulle bli dåligt väder eller att vi ibland inte har så mycket att säga varandra när vi är sakta försöker hitta någon form av semesterfrid efter en otroligt hektisk period. Tror av någon anledning att Jocke ska tycka att det är trist, segt eller ja, vad vet jag?? Nu är det inte så. Vi trivs båda två, visar det sig efter snack till middag idag. Riktigt jäkla skitbra dessutom. Lunken, lugnet, insikten i att det nu är Jocke och jag och inga härliga ungar med på semestern. Det krävs lite träning och tålamod, men vi trivs med det. För visst saknar man att ha barnen (eller tonåringarna) med, men det är ju också fullt naturligt att de inte vill vara med oss he...