En lång historia
I fredags hade jag planerat att träffa min kompis och tillika frisör, Catharina, för att ta ett glas efter jobbet. Hon hade en grej bokat före så vi bestämde att vi skulle ses på Orangeriet på Norr Mälarstrand vid 20-tiden.
Jag kände mig lite halvmatt och nästan "på väg att bli sjuk"-känsla på dagen men efter att ha varit hemma en vända och vilat så kände jag att jag ändå skulle ta mig iväg.
Historien om Catharinas och min vänskap är lång. Närmare bestämt ganska precis 40 år. Den har varit härlig, krokig, ung och brokig. Mycket träning och tävling med Brommagymnasterna i en jäkla massa år. Span på gympakillarna i Brommagymnasterna och span på andra killar, typ fotbollskillar... Inte mycket alkohol i tonåren, för då gled vi isär och ingen av oss drack så mycket då, men desto mer drinkar och vin i vuxen ålder. Hon kände mina föräldrar och var ett enormt stöd när de var sjuka och så småningom gick bort. Och en enormt fin vän till min mamma när hon låg på sjukhuset den sista tiden. Då hon kom upp och pratade, fixade hennes hår och noppade hennes ögonbryn. Och bara fanns där.
Så i fredags var en sån kväll som vi haft flera gånger förr, men inte så frekvent som önskat. Vi pratar precis hela tiden, gamla minnen och nya utmaningar och glädjeämnen. Garvar faktiskt också nästan precis som vi kunde skratta när vi fick fnitteranfall på en lektion i mellanstadiet. Ser knappt de andra på krogen. Ger oss själva en god drink som vi ser bartendern göra till någon före oss och som slutar med att han skriver upp receptet på kvittot. Catharina säger att det är så kul att vara ute med någon som är lika glad som hon är i att prata och skämta lite med den där unga bartendern, utan att man blir tant snuskig. Bara glada kvinnor, helt enkelt. Som nu för tiden pratar stela höfter och knakande nackar.
Jag känner mig så jäkla avspänd med den här donnan. Mycket avspänd och väldigt glad. Jag blir varm av hennes optimism och klokskap utan att vara ett dugg dömande mot någon. Så som man vill vara själv. Men ibland känner att man inte är. Med henne blir det så starkt och otroligt varmt.
Vid midnatt sladdade vi hemåt i varsin taxi. Med skrattet kvar i halsen. Underbart.
Sen kom en ganska skön lördag med symaskin och tyger som första sällskap. Jag skulle på två tillställningar på eftermiddag/kväll och hade varit förberedd med inköp av presenter till "fyllerist" och festfixare.
Hanna, systerdotter den fina, fyllde 15. Oj vad tiden går! Odd Molly klänning stod på önskelistan och den fick hon. Trots att den såg ut som ett nattlinne. Jag ville inte vara grinig moster. Kaffe, sommartårta och sång. Hanna var nöjd!
Vidare till Ellen och Magnus för lite försommarmingel med bubbel och mingel. Trädgården var vacker med poolen öppen, ungdomar som badade och värdinnan i vacker klänning.
Vi har inte umgåtts jättemycket, Ellen och jag, på några år. Eller för den delen inte heller med våra män. Så för några veckor sen var vi där tillsammans med Helena och Thomas på middag. Hade grymt trevligt!
Vi har ändå funnits där i varandras sfär sedan våra nära år i ungdomen. För till skillnad från Catharina så gjorde jag verkligen tonåren med Ellen. Hela gymnasietiden och som unga vuxna. Fester, videokvällar, permanentade hår, var på utlandssemestrar till Ayia Napa och Val Thorens. Olycklig kärlek, spanskt lantvin, glädje och sorg. Skratt och bråk.
På festen i helgen var även Helena och Helene som delade den här tiden med oss och som jag heller inte träffar så ofta.
Nu drack vi bubbel, åt otroligt god mat, snackade om vad som hänt de senaste åren. Pratade barn/ungdomar, klimakteriet och landställen. Utlandsresor, träning och ickeexisterande träning och framtid.
Även här var det avspänt och glatt. Det är ju ganska många år vi missat, men då gläder det mig extra mycket att det ändå är så lätt att snacka. Och skratta.
Skål för gamla vänner. Skål för att man tar sig tid att återta kontakt! Och skål för skratt och glädje.
Nu ser jag framemot att kanske skapa fler gemensamma minnen. Vi får väl se när vi ses igen!?
Jag kände mig lite halvmatt och nästan "på väg att bli sjuk"-känsla på dagen men efter att ha varit hemma en vända och vilat så kände jag att jag ändå skulle ta mig iväg.
Historien om Catharinas och min vänskap är lång. Närmare bestämt ganska precis 40 år. Den har varit härlig, krokig, ung och brokig. Mycket träning och tävling med Brommagymnasterna i en jäkla massa år. Span på gympakillarna i Brommagymnasterna och span på andra killar, typ fotbollskillar... Inte mycket alkohol i tonåren, för då gled vi isär och ingen av oss drack så mycket då, men desto mer drinkar och vin i vuxen ålder. Hon kände mina föräldrar och var ett enormt stöd när de var sjuka och så småningom gick bort. Och en enormt fin vän till min mamma när hon låg på sjukhuset den sista tiden. Då hon kom upp och pratade, fixade hennes hår och noppade hennes ögonbryn. Och bara fanns där.
Så i fredags var en sån kväll som vi haft flera gånger förr, men inte så frekvent som önskat. Vi pratar precis hela tiden, gamla minnen och nya utmaningar och glädjeämnen. Garvar faktiskt också nästan precis som vi kunde skratta när vi fick fnitteranfall på en lektion i mellanstadiet. Ser knappt de andra på krogen. Ger oss själva en god drink som vi ser bartendern göra till någon före oss och som slutar med att han skriver upp receptet på kvittot. Catharina säger att det är så kul att vara ute med någon som är lika glad som hon är i att prata och skämta lite med den där unga bartendern, utan att man blir tant snuskig. Bara glada kvinnor, helt enkelt. Som nu för tiden pratar stela höfter och knakande nackar.
Jag känner mig så jäkla avspänd med den här donnan. Mycket avspänd och väldigt glad. Jag blir varm av hennes optimism och klokskap utan att vara ett dugg dömande mot någon. Så som man vill vara själv. Men ibland känner att man inte är. Med henne blir det så starkt och otroligt varmt.
Vid midnatt sladdade vi hemåt i varsin taxi. Med skrattet kvar i halsen. Underbart.
Sen kom en ganska skön lördag med symaskin och tyger som första sällskap. Jag skulle på två tillställningar på eftermiddag/kväll och hade varit förberedd med inköp av presenter till "fyllerist" och festfixare.
Hanna, systerdotter den fina, fyllde 15. Oj vad tiden går! Odd Molly klänning stod på önskelistan och den fick hon. Trots att den såg ut som ett nattlinne. Jag ville inte vara grinig moster. Kaffe, sommartårta och sång. Hanna var nöjd!
Vidare till Ellen och Magnus för lite försommarmingel med bubbel och mingel. Trädgården var vacker med poolen öppen, ungdomar som badade och värdinnan i vacker klänning.
Vi har inte umgåtts jättemycket, Ellen och jag, på några år. Eller för den delen inte heller med våra män. Så för några veckor sen var vi där tillsammans med Helena och Thomas på middag. Hade grymt trevligt!
Vi har ändå funnits där i varandras sfär sedan våra nära år i ungdomen. För till skillnad från Catharina så gjorde jag verkligen tonåren med Ellen. Hela gymnasietiden och som unga vuxna. Fester, videokvällar, permanentade hår, var på utlandssemestrar till Ayia Napa och Val Thorens. Olycklig kärlek, spanskt lantvin, glädje och sorg. Skratt och bråk.
På festen i helgen var även Helena och Helene som delade den här tiden med oss och som jag heller inte träffar så ofta.
Nu drack vi bubbel, åt otroligt god mat, snackade om vad som hänt de senaste åren. Pratade barn/ungdomar, klimakteriet och landställen. Utlandsresor, träning och ickeexisterande träning och framtid.
Även här var det avspänt och glatt. Det är ju ganska många år vi missat, men då gläder det mig extra mycket att det ändå är så lätt att snacka. Och skratta.
Skål för gamla vänner. Skål för att man tar sig tid att återta kontakt! Och skål för skratt och glädje.
Nu ser jag framemot att kanske skapa fler gemensamma minnen. Vi får väl se när vi ses igen!?
Kommentarer
Skicka en kommentar