Oväntat och väntat

I fredags var det mycket som hände. Ganska peppad för en dag med konferens efter lunch, föreläsare, kreativ övning, drink och sen (egentligen) kräftskiva på jobbet. "Egentligen" för att jag valde bort den för att gå på tjejmiddag hos min vän Sanna med tjejerna från de gamla "Ekerögänget". Vänner som jag umgåtts med frekvent i snart 30 år. Sanna, såklart, Karin, Tina och Ulrica.

Det här att vi ses är liksom inte så självklart, fast det egentligen borde vara det, då det genom alla år varit liite gnissel på vissa fronter. Det borde vara så himla lätt, egentligen, men jag har efter många träffar undrat varför vi försöker egentligen.

I fredags var det över ett år sen vi sågs alla fem utan män. Kanske till och med två år sen. Mycket som hänt och min tanke var att nu, nu skulle det blir så där himla mysigt som jag önskar att det kan vara.

Däremellan umgås jag med alla dessa kvinnor olika mycket, men än dock frekvent. Oftast i konstellation med respektive och ibland med barn, men också som väninnor. Jag har lite olika relation till dem alla, men jag räknar dom till mina nära. Och då är två av dem närmst, men också där på olika sätt.

Det började nog bra. Sanna hade förberett inköp och de hade tillsammans lagat hemgjord pasta innan jag kom, som den sista pga min halvdagskonferens.

Det jag gillar med nära vänner är att man kan diskutera, skratta, gråta, vara allvarlig. Högt i tak. Ibland kan man bli besviken, ha andra åsikter eller bara faktiskt inse att någon skämtar med mig, men då med hjärtat. Man kan ibland driva med sidor hos varandra, men man tycker om varandra ändå. Man kan bli lite trött på någon eller vilja ha mer av någon annan. Så bör det vara, tycker jag. Det funkar i andra vänskapsrelationer jag har och i vissa av de här kvinnornas sällskap.

Jag fick mig istället en riktig skopa. Personligt anklagat i en "allmän diskussion". Den satt djupt inne hos avsändaren och den gjorde mig otroligt ledsen. Riktigt ledsen. Att den låg och pyrde innan den kom ut, det kände jag redan när jag klev in genom dörren och sa "hej"! Då var nämligen hon den enda som inte bemötte "hej'et". Jag kände det redan då. Det har hänt förr.

Kvällen efter detta blev stukad. Tyvärr. Jag valde att inte bemöta då, men nu far tankarna. Jag har ALDRIG sagt det som hon påstod, även om jag på ett sätt tycker att det stämmer i vissa situationer. DET, å andra sidan, påverkar dock inte min inställning till vår vänskap. Jag har ju redan för många år sen gjort mitt val - att jag gillar henne. Både med de bra och alldeles underbara sidor hon har, men också med de mindre bra eller egentligen de sidor som jag inte delar uppfattning om. Vi delar många åsikter och har barn som i mångt och mycket är väldigt lika i sin väg från baby till vuxen. Det har varit fantastiska snack och förtroliga samtal genom alla år. Verkligen.

Därför är jag nu så otroligt ledsen och kan inte riktigt släppa detta. Ligger detta hos henne? Är det den känslan hon har? I så fall känns vår vänskap otroligt falsk.
Hade hoppats att hon skulle har ringt. Att hon själv skulle inse att vi behöver prata. Nu har det gått tre dagar och jag har inte fått något samtal.

Jag får ta det. Om några dagar. Om hon inte ringer förstås... Vi ska ju på ny tillställning på lördag och jag kommer inte kunna fejka detta. Och jag tänker inte förstöra en tillställning genom att agera ruttet.
Jag vill inte längre riskera att jag går till en tjejträff igen (eftersom det här inte är första gången som hon betett sig konstigt mot mig i den här konstellationen) med den osäkerhetskänsla som hon skapar.
ICKE. Nog nu!