Livet och döden
Den här veckan har varit intensiv. Så intensiv att jag glömde bort att det var mammas dödsdag i torsdags. Det är 13 år sen hon lämnade oss och det är ofattbart. Ofattbart att åren går och att man faktiskt kan leva ett liv utan henne. Å andra sidan är det ju ett bevis på att "livet går vidare" och att det faktiskt är ok.
I torsdags när jag kom på att det var den 31 januari satt jag med min stora familj på Monk Café och Bar. Med Jocke, barnen och mina svärföräldrar. Alla tre svärföräldrar. Vi åt gott, drack vin och var förväntansfulla för vi skulle gå på Svansjön på Dansens Hus. När vi skålar och då ägnar den till mamma så känner jag så starkt hur lycklig jag är som har den relation jag har till min familj. Det är som jag brukar säga till Jocke - Ulla är den enda mamman vi har kvar och på så sätt blir hon även min. Likaså med Clas, Jockes pappa.
Att göra mycket tillsammans, skratta och ha kul. Uppleva olika spännande saker såsom att resa, diskutera, gå på teater och lyssna på musik. Fira jul, semester, middagar. Middagar vi njuter för att vi vill och inte för att vi måste göra det med jämna mellanrum för att det är vår familj.
Idag ska jag åka runt med Frida och fixa för hennes flytt nästa helg. En flytt som jag kan välja att se som sorglig för att tiden går och min lilla flicka inte längre "är min" på det sättet. Men jag kan också välja att känna att det är helt rätt. Hon är 20 år och det vore nästan konstigt om hon skulle välja att stanna kvar hemma. Det är liksom rätt att man vill klara sig själv. Och som min kollega Lisanne säger; "- Lena, relationen blir ännu bättre när man flyttar. Det blir på ett annat sätt då med sina föräldrar."
Och jag ser hur Lisanne njuter av att umgås med sin familj! Jag ser också att min relation till Frida, som ju faktiskt är skitbra redan nu, kan bli ännu bättre. Och jag ler för mig själv. Jag ler och känner mig nästan upprymd att få åka till Myrorna, IKEA, Lagerhouse för jag kan ju låtsas att det är jag som ska flytta in i den fina ettan på söder. Den känslan jag hade när jag flyttade in i min första etta kommer tillbaka till mig. Den känslan går faktiskt inte att jämföra med så mycket.
Idag är det lycka i livet. Jag kan också tänka mig att om min mamma varit här hade hon delat det med oss.
Det är en varm och vacker tanke!
I torsdags när jag kom på att det var den 31 januari satt jag med min stora familj på Monk Café och Bar. Med Jocke, barnen och mina svärföräldrar. Alla tre svärföräldrar. Vi åt gott, drack vin och var förväntansfulla för vi skulle gå på Svansjön på Dansens Hus. När vi skålar och då ägnar den till mamma så känner jag så starkt hur lycklig jag är som har den relation jag har till min familj. Det är som jag brukar säga till Jocke - Ulla är den enda mamman vi har kvar och på så sätt blir hon även min. Likaså med Clas, Jockes pappa.
Att göra mycket tillsammans, skratta och ha kul. Uppleva olika spännande saker såsom att resa, diskutera, gå på teater och lyssna på musik. Fira jul, semester, middagar. Middagar vi njuter för att vi vill och inte för att vi måste göra det med jämna mellanrum för att det är vår familj.
Idag ska jag åka runt med Frida och fixa för hennes flytt nästa helg. En flytt som jag kan välja att se som sorglig för att tiden går och min lilla flicka inte längre "är min" på det sättet. Men jag kan också välja att känna att det är helt rätt. Hon är 20 år och det vore nästan konstigt om hon skulle välja att stanna kvar hemma. Det är liksom rätt att man vill klara sig själv. Och som min kollega Lisanne säger; "- Lena, relationen blir ännu bättre när man flyttar. Det blir på ett annat sätt då med sina föräldrar."
Och jag ser hur Lisanne njuter av att umgås med sin familj! Jag ser också att min relation till Frida, som ju faktiskt är skitbra redan nu, kan bli ännu bättre. Och jag ler för mig själv. Jag ler och känner mig nästan upprymd att få åka till Myrorna, IKEA, Lagerhouse för jag kan ju låtsas att det är jag som ska flytta in i den fina ettan på söder. Den känslan jag hade när jag flyttade in i min första etta kommer tillbaka till mig. Den känslan går faktiskt inte att jämföra med så mycket.
Idag är det lycka i livet. Jag kan också tänka mig att om min mamma varit här hade hon delat det med oss.
Det är en varm och vacker tanke!
Kommentarer
Skicka en kommentar