Deia

Att fira 20-årig bröllopsdag är respekt. Inser det efter dagar av lugn, sol och bra snack. Det kommer liksom inte av sig självt. 

Vi har haft både upp- och nedgång genom åren. Det bästa är att vi stått ut. Kämpat så här långt och förhoppningsvis kan fortsätta kämpa för att nå "hela vägen fram". Det är i och för sig inte så att vi kämpar hela tiden, det menar jag verkligen inte. Majoriteten av de här åren med Jocke har varit fantastiska! Men man måste fatta att ett äktenskap inte göder sig självt.  

Vi klarade att stanna vid att titta lite åt sidan utan att förblindas av något annat (eller någon annan). Ja, okey då... Vi hade ett och ett halvt år isär, som gav oss insikten om den kärlek som fortfarande fanns så stark. Under den tiden möten med andra fina människor men som inte var ämnade för oss. Nyttig "paus" så här i efterhand och jävligt jobbigt att kämpa sig tillbaka. Men värt det så det slår allt. 

Många upplevelser - inte minst våra fina, fina barn. En vardag med garv och skämt. Tjafs men ganska sällan stora bråk. Ibland uttråkade i vår relation men vem blir inte det om man varit tillsammans sen urminnes tider? 

En utvidgad familj som vi älskar att vara med och många härliga vänner. Frihet i relationen och förståelse för olikheter. Även om vi tycker och tänker ganska lika. 

Ser ett äldre par här på hotellet där vi njutit sedan i onsdags. De är väl i 70-årsåldern och så jäkla fina. Fräscha, pigga och väldigt ofta fnittrar hon mycket. Pratar med personalen och njuter av livet. En vacker syn. Väldigt vacker. Ser också ett ungt par som båda har munnar som två smala streck och jag undrar hur mycket jobbigt dom gått/går igenom. Och varför. 

Nu laddar vi för kommande 20 år! Jocke frågade igår vad vi ska fylla dom åren med. Inget konkret svar från någon av oss. Det handlar om respekt. Inget annat. Jo, såklart. Kärlek. Omtanke. Och respekt.