Vi blir äldre
Det är länge sen jag förlorade mina föräldrar. Alldeles för länge sen. Det som nu slår mig är att jag inte hamnar i det som mina vänner kommer att hamna i eller redan är mitt uppe i. Det här med att föräldrar blir äldre, behöver hjälp, sjuka eller kanske bara gaggiga.
Nu är vi där. Vänner vars föräldrar är dementa eller allmänt gaggiga, behöver annat boende eller hjälp i vardagen. Eller faktiskt lämnar oss.
Häromveckan gick Tyra bort. Tyra är mamma till min kompis Pålle. Eller Joakim som han heter på riktigt, men för mig är han Pålle. Hon hade diagnosen alzheimers och bodde på sjukhem sedan en tid. Det gick fort och som Pålle säger - man är aldrig förberedd på döden även om hon var sjuk.
Imorgon ska det vara begravning och trots att vi pratat om det så var jag tveksam till om jag skulle gå på begravningen. Tänkte att det kanske är konstigt då jag är kompis med Pålle och inte med Tyra. Någon konstig hänsynsgrej att lämna familjen i fred i deras sorg. Jada, jada, jada...blaah!
Tills Pålle ringde oss i helgen och frågade om vi inte skulle komma. Jag svarade att jag inte hade tänkt det och att Jocke (min Jocke) och jag inte pratat ordentligt om det. Jag hörde att han blev lite ledsen och när vi lagt på blev jag arg på mig själv.
Även om jag inte var nära Tyra så är jag ju faktiskt nära Pålle. Vi har känt varandra sedan jag var 16 och han är en väldigt nära vän som jag har haft många, många fina och roliga stunder med. Han är också en vän som jag kan bli jäkligt irriterad på ibland. Som man blir på vänner ibland. När vi lärde känna varandra bodde vi båda hemma, så vi känner ju våra respektive föräldrar en del.
Att dela något av de tyngsta - att förlora en förälder, är ju en självklarhet.
Så självklart ska vi gå. Ringde tillbaka efter fem minuters prat med min Jocke och sa att självklart är vi med. Att man som vän finns nära är viktigt. Även om det imorgon blir en tung dag för fam. Pålstedt. Vi finns där på sidan, såklart.
I sorg och glädje. Det är ju livet.
Nu är vi där. Vänner vars föräldrar är dementa eller allmänt gaggiga, behöver annat boende eller hjälp i vardagen. Eller faktiskt lämnar oss.
Häromveckan gick Tyra bort. Tyra är mamma till min kompis Pålle. Eller Joakim som han heter på riktigt, men för mig är han Pålle. Hon hade diagnosen alzheimers och bodde på sjukhem sedan en tid. Det gick fort och som Pålle säger - man är aldrig förberedd på döden även om hon var sjuk.
Imorgon ska det vara begravning och trots att vi pratat om det så var jag tveksam till om jag skulle gå på begravningen. Tänkte att det kanske är konstigt då jag är kompis med Pålle och inte med Tyra. Någon konstig hänsynsgrej att lämna familjen i fred i deras sorg. Jada, jada, jada...blaah!
Tills Pålle ringde oss i helgen och frågade om vi inte skulle komma. Jag svarade att jag inte hade tänkt det och att Jocke (min Jocke) och jag inte pratat ordentligt om det. Jag hörde att han blev lite ledsen och när vi lagt på blev jag arg på mig själv.
Även om jag inte var nära Tyra så är jag ju faktiskt nära Pålle. Vi har känt varandra sedan jag var 16 och han är en väldigt nära vän som jag har haft många, många fina och roliga stunder med. Han är också en vän som jag kan bli jäkligt irriterad på ibland. Som man blir på vänner ibland. När vi lärde känna varandra bodde vi båda hemma, så vi känner ju våra respektive föräldrar en del.
Att dela något av de tyngsta - att förlora en förälder, är ju en självklarhet.
Så självklart ska vi gå. Ringde tillbaka efter fem minuters prat med min Jocke och sa att självklart är vi med. Att man som vän finns nära är viktigt. Även om det imorgon blir en tung dag för fam. Pålstedt. Vi finns där på sidan, såklart.
I sorg och glädje. Det är ju livet.
Kommentarer
Skicka en kommentar