Hälsa
Måndagen den 11 januari fick vi veta att min älskade svärmor har cancer. Eller rättare sagt så hade hon varit hos Bröstcentrum efter att ha känt en knöl i bröstet och gjort mammografi, ultraljud, tagit vävnadsprover med mera och skulle få besked kommande fredag.
Den 12 januari fyllde hon 70 år och som planerat åt vi en fantastisk middag på Alviks Strand och den var fylld av känslor.
Att få ett sånt besked, som hon fick fredagen 15 januari, efter att ha upplevt sig själv som frisk, och som hon sa "aldrig trott att hon var i ålder för att få detta" är en chock. Det är en chock för alla i ens närhet och det ställer allt på ända. 3,3 cm. Snabbväxande, men den bröstcancer som 70% drabbas av.
Jag förlorade båda mina föräldrar alldeles för tidigt och det är en sorg som är svår att komma över även om livet "går vidare" och man lär sig leva med det. Att då den enda mamman vi har kvar i familjen hamnar i detta helvete är jobbigt.
Idag har hon fått sin femte cellgiftsbehandling och efter några veckor med infektion eller virus (läkarna vet inte riktigt vad) så pratade hon idag återigen med den härligt glada rösten som jag är van vid. Ingen feber sen i lördags, och, ja, hon har fått behandling idag, vilket gör att hon förmodligen inte kommer att må så bra kommande dagar, men fasen - hon ska klara det här.
Målet är att i början av juni ska operationen ske. De började med cellgifter för att minska knölen i bröstet och i lymfkörteln och just nu känner dom dem inte. Alltså har troligen det där jävla giftet gjort verkan. Och det finns inget som gläder mig mer. Inget just nu.
Vi vet aldrig vad som händer imorgon, men det kan man ju inte leva efter. Eller så är det det man ska. I alla fall ha i bakhuvudet då och då. Inte skjuta på saker man kan göra idag.
Livet är fantastiskt.
Den 12 januari fyllde hon 70 år och som planerat åt vi en fantastisk middag på Alviks Strand och den var fylld av känslor.
Att få ett sånt besked, som hon fick fredagen 15 januari, efter att ha upplevt sig själv som frisk, och som hon sa "aldrig trott att hon var i ålder för att få detta" är en chock. Det är en chock för alla i ens närhet och det ställer allt på ända. 3,3 cm. Snabbväxande, men den bröstcancer som 70% drabbas av.
Jag förlorade båda mina föräldrar alldeles för tidigt och det är en sorg som är svår att komma över även om livet "går vidare" och man lär sig leva med det. Att då den enda mamman vi har kvar i familjen hamnar i detta helvete är jobbigt.
Idag har hon fått sin femte cellgiftsbehandling och efter några veckor med infektion eller virus (läkarna vet inte riktigt vad) så pratade hon idag återigen med den härligt glada rösten som jag är van vid. Ingen feber sen i lördags, och, ja, hon har fått behandling idag, vilket gör att hon förmodligen inte kommer att må så bra kommande dagar, men fasen - hon ska klara det här.
Målet är att i början av juni ska operationen ske. De började med cellgifter för att minska knölen i bröstet och i lymfkörteln och just nu känner dom dem inte. Alltså har troligen det där jävla giftet gjort verkan. Och det finns inget som gläder mig mer. Inget just nu.
Vi vet aldrig vad som händer imorgon, men det kan man ju inte leva efter. Eller så är det det man ska. I alla fall ha i bakhuvudet då och då. Inte skjuta på saker man kan göra idag.
Livet är fantastiskt.
Kommentarer
Skicka en kommentar