Så kan det vara
Sitter och läser i "A Perfect Guide" om en arkitekt från Danmark som tydligen är något unikt. Bjarke Ingels heter han. Fastnar för det sista han säger i intervjun, då av mer allmän karaktär än området arkitektur.
"Jag tror det finns två typer av människor: de som gillar att vara glada och de som väljer motsatsen. De kanske inte gillar det, men de fortsätter ändå."
Känner att så kan det verkligen vara. Man, eller jag ska jag säga, möter ju människor som man känner bara har en generellt positiv inställning till livet och allt som händer. Jag möter också människor som ständigt råkar ut för saker, hittar frågeställningar som ältas och som gör att dom mår dåligt. Ibland kan jag verkligen inte förstå hur just "den eller den" frågan blir så stor när jag blir en del av den, som åhörare eller inblandad. Jag tror att man kan grotta i saker till vägs ände och fastna i ett stadie av permanent mellankoli. Ibland hamna i perioder som känns bra, men bara för ett kort tag. För att återigen älta något nytt som möter en.
Jag har själv ställts inför det i min närhet och då blev jag ifrågasatt och lite sedd som konstig för att jag inte ville göra upp med min barndom och inte kunde se att jag hade sår från barntiden. Skulle jag inte behöva ge mig in i det och komma ut hel på andra sidan? Va? Jag? Nä, det känner jag faktiskt inte att jag behöver. Det är absolut möjligt att jag skulle komma fram till något som hänt, men det är å andra sidan inte något jag går och grubblar över. Det är ingenting som jag känner att det kan finnas som jag inte är medveten om och det har jag liksom bara hamnat i och är nu 44 år och mår jävligt bra. Visst, livet kan ibland vara lite trist, men generellt så känner jag mig glad. Tycker att livet är härligt att leva och njuter av livet där jag är just nu, och har så gjort i alla år.
Som exempel på genuin glädje kan jag berätta att jag har en helt underbar kollega som inte missar ett "God morgon, Lena"!! "Hur mår du?" "Hur har du haft det i helgen?" Att möta henne varje morgon är som att möta en knoppande tulpan (ja, tulpaner är nog mina favoritblommor..!!). Hon kommer ibland och lägger sina goa händer om mina axlar och frågar om jag är stel och knådar några tag. Och då ska man veta att hon inte alltid har det lätt med en sjukdom som ligger på lur hela tiden. Hon gillar att vara glad och känns verkligen genuint glad över livet. Det om något smittar av sig som attan och det känns äkta.
Ja, här sitter jag och funderar över glädje och sorg, lycka och olycka. Andra dagen i rad, ensam i lägenheten, man och son borta (ja, dotter också men hon är ju iväg på en längre tid...). Skulle egentligen varit på middag idag hos en riktigt kär (och fasen alltid glad) vän, men kände i morse att en förkylning låg på lur så jag ringde och sa som det var. Jag skulle vara hemma och ta det lugnt så jag inte landar sjuk... Och jag njuter. Jag är så jävla glad över att jag mår så gott i lägenheten och att jag kan njuta av min ensamhet även om jag nu känner att det blivit många tillfällen till det på sista tiden så grabbarna kan gott få vara hemma lite framöver, haha. Och Frida ja, hon är ju i London och mår förhoppningsvis fantstiskt! Det räcker att läsa hennes blogg för att se att hon både väljer och gillar att vara glad.
Sammanfattningsvis har jag mycket att vara glad för och jag tänker fortsätta välja att vara det. Länge hoppas jag. Valet är alltid ens eget så att säga. Man är sin egen lyckas smed.
"Jag tror det finns två typer av människor: de som gillar att vara glada och de som väljer motsatsen. De kanske inte gillar det, men de fortsätter ändå."
Känner att så kan det verkligen vara. Man, eller jag ska jag säga, möter ju människor som man känner bara har en generellt positiv inställning till livet och allt som händer. Jag möter också människor som ständigt råkar ut för saker, hittar frågeställningar som ältas och som gör att dom mår dåligt. Ibland kan jag verkligen inte förstå hur just "den eller den" frågan blir så stor när jag blir en del av den, som åhörare eller inblandad. Jag tror att man kan grotta i saker till vägs ände och fastna i ett stadie av permanent mellankoli. Ibland hamna i perioder som känns bra, men bara för ett kort tag. För att återigen älta något nytt som möter en.
Jag har själv ställts inför det i min närhet och då blev jag ifrågasatt och lite sedd som konstig för att jag inte ville göra upp med min barndom och inte kunde se att jag hade sår från barntiden. Skulle jag inte behöva ge mig in i det och komma ut hel på andra sidan? Va? Jag? Nä, det känner jag faktiskt inte att jag behöver. Det är absolut möjligt att jag skulle komma fram till något som hänt, men det är å andra sidan inte något jag går och grubblar över. Det är ingenting som jag känner att det kan finnas som jag inte är medveten om och det har jag liksom bara hamnat i och är nu 44 år och mår jävligt bra. Visst, livet kan ibland vara lite trist, men generellt så känner jag mig glad. Tycker att livet är härligt att leva och njuter av livet där jag är just nu, och har så gjort i alla år.
Som exempel på genuin glädje kan jag berätta att jag har en helt underbar kollega som inte missar ett "God morgon, Lena"!! "Hur mår du?" "Hur har du haft det i helgen?" Att möta henne varje morgon är som att möta en knoppande tulpan (ja, tulpaner är nog mina favoritblommor..!!). Hon kommer ibland och lägger sina goa händer om mina axlar och frågar om jag är stel och knådar några tag. Och då ska man veta att hon inte alltid har det lätt med en sjukdom som ligger på lur hela tiden. Hon gillar att vara glad och känns verkligen genuint glad över livet. Det om något smittar av sig som attan och det känns äkta.
Ja, här sitter jag och funderar över glädje och sorg, lycka och olycka. Andra dagen i rad, ensam i lägenheten, man och son borta (ja, dotter också men hon är ju iväg på en längre tid...). Skulle egentligen varit på middag idag hos en riktigt kär (och fasen alltid glad) vän, men kände i morse att en förkylning låg på lur så jag ringde och sa som det var. Jag skulle vara hemma och ta det lugnt så jag inte landar sjuk... Och jag njuter. Jag är så jävla glad över att jag mår så gott i lägenheten och att jag kan njuta av min ensamhet även om jag nu känner att det blivit många tillfällen till det på sista tiden så grabbarna kan gott få vara hemma lite framöver, haha. Och Frida ja, hon är ju i London och mår förhoppningsvis fantstiskt! Det räcker att läsa hennes blogg för att se att hon både väljer och gillar att vara glad.
Sammanfattningsvis har jag mycket att vara glad för och jag tänker fortsätta välja att vara det. Länge hoppas jag. Valet är alltid ens eget så att säga. Man är sin egen lyckas smed.
Kommentarer
Skicka en kommentar